måndag 4 december 2017

Elefanten i rummet

Jag måste tipsa er om en artikel i Market som äntligen adresserar elefanten i rummet! Det är Robert Eriksson, grundare av Daymaker, som trycker fingret på en mycket öm punkt, nämligen den dåliga kvaliteten i de kundklubbar som finns. Och i min värld har Robert så rätt, eftersom de allra flesta kedjor har missat huvudpoängerna med en kundklubb och det som leder till succé – gemenskap, samskapande och känslan av att tillhöra en exklusiv klubb som "ägs" av en celebritet. Teoretiskt kan dessa värden läggas samman och definieras som fandom, och leder till att de personer som skapar fandom definieras som fans. Och det är själva värdeskapandet som Daymakers undersökning visar brister. Kedjornas kundkubbar får 57 procent av totalbetyget när det gäller värdeskapande. Det är mycket svaga siffror och visar tydligt att det finns mycket att jobba med. För varför ska kunder vara med i en kundklubb om nästan hälften av de som är medlemmar inte upplever att den ger något värde?
Foto: SIIR
Den pågående strukturella förändring som handeln just nu genomgår innebär att kunderna har många fler butiker/varumärken/siter att välja mellan. Då inser nog de flesta att det blir oerhört tufft att konkurrera med rabatter och erbjudanden. Det finns nog inte något styrelserum idag som inte diskuterar utmaningarna man står inför när det gäller lojalitet, men tyvärr ser vi fortfarande ganska fantasilösa kundklubbar. Man arbetar på som förut och intensifierar verktygen för att mäta samma gamla åtgärder på ett mer raffinerat sätt: antal medlemmar, tid till första köp, tid till andra köp, frekvens, konvertering, återköps och Net Promoter Score etc. Och problemet med att använda ”samma gamla åtgärder” är att man helt enkelt är för dålig på att personalisera sina erbjudanden. I jakten på att vara effektiv gapar man efter för mycket och grupperar sina kunder i för stora segment. Även om det kanske finns många kunder som skulle uppskatta ett erbjudande om ”Enkelt julpyssel för stora och små!” (Granits mailutskick), så känner jag ingen köplust. Inte ens om jag får veta att jag får 50 kr rabatt vid köp för 300 kr. Att Granit just nu fått in flera nyheter som gör julbaket ännu roligare lockar mig inte heller. Jag känner ärligt talat ingenting. Och hade jag inte skrivit den här bloggen, så hade jag inte ens läst Granits medlemserbjudande som låg i mailboxen. Det saknar relevans och jag känner inte överhuvudtaget att Granit har haft mig i tankarna när de skickade ut erbjudandet. Jag känner mig helt anonym och jag undrar om de överhuvudtaget vet vem jag är eller vad jag går igång på. Avsaknaden av relevans är tydlig och jag inser mycket handfast att det som Daymaker säger i artikeln i Market om att kärnan i klubben måste vara medlemmar som verkligen vill vara med, är så klockren!

Företag som driver kundklubbar måste våga nischa sig mycket tydligare och satsa på en grupp kunder som verkligen gillar företaget. Man måste i nästa steg ge just dessa kunder precis vad de vill ha, och inte ”ungefär” vad de vill ha.

Förslaget om att också tänka brett inom nischen är intressant. När ett företag verkligen ringat in en grupp kunder som ska ingå i klubben, då kan man istället bredda erbjudandet för just dessa människor och bjuda in dem att engagera sig i klubben. Om du t.ex. har sålt ett par långfärdsskridskor, varför inte informera kunden om var man kan hitta kurser eller israpporter samtidigt som man ger ett erbjudande om relevanta produkter.
Foto: http://twilighters-fans-arg.blogspot.se/

Förslaget om att öppna upp för dialog är också klockrent. I en grupp av fans uppstår nästan alltid behovet av diskussion. Man vill träffa andra fans och dela med sig av sina åsikter. Om vi tar fenomenet kring filmerna och böckerna Twilight kan vi lära oss mycket. Kärleken till böckerna/filmernas karaktärer har uttryckts på enormt många sätt, bl.a. i form av särskilda communities för Twilighters, Fanpires, Twihards och Twi-Moms. Inom dessa grupper uppstår också olika aktiviteter där man t.ex. väljer att skriva nya versioner av böckerna, uppmanar andra att skriva vidare som någon slags stafettskrivning, eller att man helt enkelt väljer att resa till de olika inspelningsplatserna för att uppleva stämningen.

//Malin Sundström, docent och forskare vid SIIR

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar