onsdag 18 oktober 2017

Teknologisk utveckling och humanism

Jag brukar ofta prata om exponentiell tillväxt när jag föreläser om handelns digitalisering. Skälet är att jag gillar exponentiella kurvor. De visar hur snabbt förändring sker och att det man tror ska hända imorgon redan har hänt. Och någonstans där finns självklart Ray Kurzweil, forskaren på Singularity University i Kalifornien och visar på min axel. Och jag måste erkänna att jag nästan är lite kär i hans kusliga produktioner om framtiden.

Att vi under 2030-talet kommer att kunna ladda upp vårt eget medvetande på Internet, är en sådan favorit. Att vi kommer att tillbringa större delen av vår tid i The Matrix-liknande virtuella världar redan under 2040-talet och att 2045 är brytpunkten i den tekniska evolutionen. En brytpunkt som innebär enorma förändringar för världen och människan, där vi kommer att vänja oss vid artificiell superintelligens och ha ett universum omvandlat till en sammanlänkad dator, där odödligheten blir en av flera nya konsekvenser. I en av Kurzweils senaste böcker (How to Create a Mind) får man t.ex. veta hur det teoretiskt är möjligt att en dator kan programmeras att känna kärlek, minnas, fatta logiska beslut, bli passionerad och nedstämd. Kurzweil har också sagt om AI och människor:

'That leads to computers having human intelligence, our putting them inside our brains, connecting them to the cloud, expanding who we are. Today, that's not just a future scenario, It's here, in part, and it's going to accelerate”

Men någonstans i alla dessa svindlande tankar finns också en oro som börjat gnaga i mig. Jag oroas över att det går för fort, att så många inte hänger med, och att de som verkligen hänger med agerar i självintresse och inte för de mångas bästa. Och ibland påminns jag om detta när jag går tillbaka till Albert Einstein och hans citat:

”Omsorg om människan själv och hennes öde måste alltid utgöra huvudintresset vid alla tekniska strävanden...Glöm aldrig det, mitt ibland era diagram och ekvationer."

Det där får vi aldrig glömma! Einsteins uttalande är inte på något sätt framstegsfientligt men en påminnelse om att vi människor inte får tappa samvetet i jakten på framtiden. Eller som Tage Danielsson menar, nämligen att det är centralt att inte naturvetenskapen och humanismen hamnar ur fas med varandra.
Tage Danielsson foto: Sveriges Radio
Här kan ni lyssna på Tage Danielsson då han håller sitt sista offentliga framträdande strax före sin död 1985 och då belyser precis det som jag vill få fram, dock i lite mindre eleganta formuleringar än Danielsson själv. Och visst är det tänkvärt, frågan om det moraliska och humanistiska ansvaret i relation till naturvetenskapen och teknologisk utveckling!!

//Malin Sundström
Docent och forskare vid SIIR

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar